Jag heter Merete Mazzarella, jag har vuxit upp som diplomatbarn och flackat världen runt vilket jag berättade om i min debutbok När vi sålde pianot(1979). Jag har tillbringat mitt yrkesliv som litteraturvetare vid Helsingfors universitet men har sedan 1970-talet varit verksam också som litteraturkritiker,  kolumnist och turnerande föreläsare. Jag bor på tre ställen – i Helsingfors, Uppsala och Ekenäs – men det är helt klart att det är i Ekenäs jag verkligen känner mig hemma och trygg; hur trött jag än är när jag kommer från Helsingfors slår det aldrig fel att humöret stiger redan när jag byter tåg i Karis.

Jag har skrivit tre romaner men min egentliga genre är den självbiografiska prosan och essän. Sedan jag skrev min utan tvivel allra viktigaste bok – Hem från festen(1992) som handlar om min mors liv och död – har jag varit övertygad om att det är viktigt för människor att få berätta sina liv: att berättandet är ett sätt att komma till rätta med en livskris för om man vet varifrån man kommer är det lättare att gå vidare. Sen Hem från festen har jag hållit åtskilliga kurser i självbiografiskt skrivande, framförallt i Sverige. Jag har föreläst för läkare och annan vårdpersonal och hållit kurser i skönlitteratur och eget skrivande för läkarstudenter i Uppsala. Sen 2007 är jag hedersdoktor i medicin vid Uppsala universitet.

Essän är för mig en form som gör det möjligt att blanda egna erfarenheter med sånt jag läst eller som andra människor berättat. Jag har skrivit essäer om hem, vänskap, minne, tingens betydelse, sorg, medelålder – allt detta i en bok som heter Tanten och krokodilen som nu hösten 2009 kommit i nytryck -  men också om skönlitteratur, om äktenskap och otrohet och -  i  boken Den goda beröringen -kropp, hälsa och vård. Den gör det också möjligt att blanda högt och lågt, stort och smått: för mig är det oerhört viktigt att inte glömma att livet rymmer både de stora existentiella – eller rentav metafysiska – frågorna men också vardagen. I Uppsala har jag en gjutjärnsplatta med ett latinskt motto av Linné: ”Omnia mirari etiam tritissima”. Det betyder ”Att förundras över allt, också det mest obetydliga.” Det är också mitt motto.

Jag försöker framförallt skriva dialogiskt, jag rör mig från association till association men gör allt för att stimulera mina läsare till egna associationer. Jag brukar säga att jag inte nödvändigtvis kräver att mina läsare ska läsa ut mina böcker för om jag stimulerar någon till egna tankar – och de därför lägger undan min bok – så är det i själva verket en stor komplimang.

Andra verk av Merete Mazzarella

<- Tillbaka